1
29.7 Roma - Terni - Spoleto - Assisi - Fano
26785
Klockan 9.40 skedde den s. k. tidiga avfärden från San Filippo. Den snabba supén kvällen innan hos Ernesto all Cassia hade tagit en oändlig tid så vi var rätt morgonsena.
Bagaget fick överraskande nog plats i bakluckan. Husets verktygslåda innehöll en omsorgsfullt komponerad drugstore; hostmedicin, myggolja, koltabletter, ögondroppar, antidiarrrépiller, insektsbomb, Kaffe, té, tvättpulver, skärbräde, korkskruv, fläckurtagningsmedel, filmrullar.En dröm av omtanke och förutseende, en illustration till "Var redo!" Ett bräckligt primuskök, fotogen, pappersrullar för alla ändamål, två resväskor med underkläder, blusar, skjortor och var sin anständig dress, två filtar, gröna sovsäcken och en stöddig amerikansk dito jämte vattensäck som korsat amerikanska öknar. De två senare persedlarna offrerade av Elsi, som för ögonblicket inte hade behov
2
av annat än magvarmvattenflaska och skorpor. Kikare, kamera, bensin- och oljekuponger, en liter aqua distillata för batterierna, liror och ett oändligt antal dinarer, frampressade av resebyråmannen av den förtänksamme K-A, pass, visa, carnet.Spelet kan börja.
3
Den gamla vanliga vägen till Terni
var varm och klibbig. På den vanliga baren vid torget kom vi in i en sällskapsresa för amerikanska damer, ledd av stadiga nunnor.
Vidare över Spoleto
, som bör beskådas närmare (varför har vi båda glömt) och Foligno
till Assisi
.
4
Olympia
parkerades under ett träd utanför Santa Chiara, där hon kunde njuta av utsikten. Det var lunchdags och mycket varmt. Staden var stilla och turistfri. Vi fann en tillflyktsort i Pensione Umbra's trädgård. Den låg djupt inne bland husen, övervuxen av grönska. En liten springbrunn sorlade, duvor smattrade fram under lövverket. K-A bytte till långbyxor, så att vi skulle kunna begå San Francesco efter maten. Värdinnan gick och vattnade sina blomkrukor och det fanns en hundvalp som inte tiggde. Kyparen avrådde oss från att dricka husets dåliga kaffe. Isanning ett märkligt ställe!Som för engångs skull goda turister tillskansade vi oss handbroderade serviettväskor med franciskanska fåglar och en med sjöhästar för K-A. Samt en miniatyrconca i koppar att införliva med vår stort upplagda samling.
5
6
För att inte K-A skulle ha bytt byxor förgäves steg vi in i Santa Chiaras
svalka. Nere i källaren låg Santa Chiara
i en glaslåda med gloria och allt. Hon såg ut som en brun trägubbe, men jag mistänker starkt att det var hon själv på sin ålders höst, och vi var glada att ha ätit tidigare.Ambitionen bjöd oss att uppsöka även San Francesco , men vi var litet ängsliga att möta flera utpyntade lik. Det hade vi inte behövt oroa oss för. Kyrkan var stor och utan andra prydnader än ett överflöd av mycket vackra målningar på väggar och valv. Efter någon tvekan gick vi ner för att se hur Guds lille fattige tog sig ut efter alla seklerna. Till vår lättnad hade han fått förbli lika fattig och enkel som i livstiden. Bara en enkel stenkista, nödtorftigt upplyst av vaxljus. Alla votivgåvor hängde i skymundan, man kunde knappt urskilja dem.
7
Så fortsatte vi på Via Flaminia
genom Umbriens kullar. Så småningom fick vi sällskap med den lilla floden Metauro
. Mot solnedgången kom vi in i ett berglandskap, som liknade stelnade jättevågor. Skymningen började falla när vi nådde Gola del Furlo
, där berget går rakt ner i den gröna floden och de måst spränga en tunnel för vägen. På andra sidan det svarta hålet var en stor fördämning med kraftverk.
Sedan bredde landskapet ut sig, mjukt och vänligt, ända till Fano . De sista milen kördes i mörker, delvis även andligt. I alla fall befann vi oss till slut bland badhytter framför en absolut platt yta. Det torde vara Adriatiska havet .
8
Vi hittade ett sjöhästbetonat ställe, som hette Lanterna azzurra (även Palace). Hela betjäningen visade sig vara kvinnlig, och vårt baggage togs omhand av en som förklarade sig vara "piccola e forte". Det gjorde hon skäl för, och det lönade sig inte för K-A att försöka få bära. Rummet var snyggt och bra. Vi somnade gott efter fisksupé, serverad av damer, förståss - faktiskt första gången vi sett servitriser i Italien. Det sista jag hörde var det sluddriga slutet på en lovsång av K-A över det geniala sätt på vilket dessa damer löst de organisatoriska problemen.
