32
3.8 Split - Trogir - Split
Vilodag. Olympia kördes till stadens Automekaniska för översyn och tvättning. Dammet låg i drivor överallt där det kunnat få fäste. Väskorna i baggageluckan såg ut som om de varit ute i sandstorm. Verkstan liknade ett forntidens åkeri och var samtidigt garage för stadens taxibilar. Det var mördande hett. Medan Olympia togs omhand fördjupade vi oss i de mörka gatorna i och omkring Diocletianus tempel . Här var nu butikscentrum. Templet måste ha haft enorma dimensioner - eller också kunde vi inte skilja på gammalt och nytt. Det var hoppbyggt och inbyggt och kringbyggt; här och där öppna platser och breda trappor. Vi var inte människor att reda ut byggnadsplanen. Skobutiker, skobutiker och åter skobutiker hittade vi och ett folkbibliotek. Det var inga roliga skor och vi var ute efter vattenmeloner och bröd. Folk strömmade åt alla håll med fyllda matkassar, så tydligen fanns sånt att köpa någonstans. Vi lyckades också så småningom få både det ena och det andra.Det jugoslaviska brödet är väldigt gott. Vilka vetebullar! Jag kunde ha bakat dem själv- Olympia hämtades, skinande blank utan och innan och vi gav oss hem och slumrade snart sött
33
under den tårefylda madonnan. Vi kunde inte stått ut med ett steg till i den värmen. Efter siestan skulle det vara skönt med ett bad och vi promenerad-åkte längs hamnen och strandpromenaden. Samtidigt spanade vi efter vita jakter, men den enda vi upptäckte hette Proseppina och bar jugoslavisk flagg. Tydligen ett "tjänstefordon" för någon rätt-troende. -Stranden var halsbrytande brant, och de badplatser vi såg var inte särkilt inbjudande.
34
35
Kvällssvalkan började märkas, så vi avstod från doppet och åkte ett par mil norrut till Trogir
i stället, för att äta middag. Trogir är en liten, urgammal stad vid kusten, med medeltida befästningar. Trots den krigiska utrustningen är den ljus och öppen, delvis belägen på öar. Vid den fridfulla kajen låg ett par mindre fartyg, och i en skum lokal satt karlar kring ett långt bord och sjöng av hjärtans lust. Endast vår nordiska känsla för det passande hindrade oss från att stiga in och be dem göra plats för oss också. Istället sökte vi oss till stadens hotell, som hade en trädgård som inte såg folkhemsk ut och en "schnitzel", förståss, som var riktigt god. Trädgården var på ena sidan avgränsad av en kyrka från vars mur man byggt ut en musikestrad och i vars lilla fönster man hängt upp en högtalare. Folk började strömma till och trädgården fylldes med ungdomar som rekvirerade öl i sejdlar. Några karlar började mackla med högtalaren på musikestraden. Tydligen var det dans i afton. Vi skärpt våra fem sinnen för att inte gå miste om något som skulle kunna bidra till att klarlägga livet bakom järnridån.Karlarna var två meter långa, flickorna behagliga och okonstlade i glada bomullsklänningar. Bortsett från ölet och kyrkmuren så kunde det lika väl vara Vännens Minne i åhus. Minderåriga hängde
36
utanför tillsammans med ordningsmakten. Musikanterna trakterade dragspel, piano, slagverk och någon slags stränginstrument, förmodligen banjo. Då och då skakade någon tekniskt underutvecklad person på mikrofonen och högtalaren väste. Första nummer var en svensk skärgårdsvals - d.v.s. det var det naturligtvis inte, men skillnaden var obefintlig. Så wienervals och något modernt amerikanskt. Rena plutokratmusiken. Som sagt, det kunde lika gärna varit hemma, både folk och musik. Med de skillnaden kanske, att ungdomarna förde sig med mera stil här. Medan vi var försjunkna i dessa djupsinniga jämförelser, hörde vi taktfast sång närma sig och in trädde killarna från källarhålet vid hamnen, fick i all stillhet ett bord där de fördjupade sig i livsgåtorna under ledning av en gleshårig man med diktatorsprofil. En mycket liten och mycket rund man vid kortändan överväldigades då och då av sömnen. De andra beställde höviskt sång av musikanterna, och så sjöngs det jugoslaviskt och folket applåderade. Egentligen är det högst egendomligt att inte en handfull helmorsiga karlar står upp själva och skränar iväg sina älsklingsvisor med tårar i ögonen och folket gungande runt omkring.
37
Vi hade kunnat sitta där tills den siste i mannaförbundet hade löst alla livsgåtor om vi inte måst tänka på morgondagen. Vi betalade en av de facilaste notor vi sett denna sidan gränsen och vände Olympia mot söder. Just som vi kom upp på vägen brakade ett oväder löst. Himlen flammade spökblekt blå och vägen rykte av sönderpiskat regn. Vi kunde inte höra åskdånet för regn och motorbuller. Som tur var var det autostrada hela vägen och ingen trafik. Vi kröp fram med fullt ljus och kunde med nöd urskilja de vitmålade stenarna vi vägkanterna. Då och då såg vi i ett svep hela landskapet, som höll på att slitas i stycken och spolas ut i havet. Det var än bara löv som rycktes loss och fastnade på den våta vägbanan och ovädret gick snabbt över. I Split hade vi ett milt och sövande regn.
