25
2.8 Rijeka - Senj - Gospic - Knin - Split
27730
Vi lämnade Rijeka
tidigt och utan saknad efter en caffé turco. Ett engelskt par hade gjort platsen litet mänskligare, och vi kom överens om att försöka hitta varandra i Split
, där de skulle befinna sig ombord på jakten Dusmarie.Vägen var fortfarande god längs kusten som blev allt mer vild och romantisk. I vikar låg badorter med vita sandstränder. Vi drack vårt äckliga morgonkaffe i Crikvenica som var fullt av tyskar i lediga creationer. Ute i havet låg fullständigt kala klippöar, skimrande i gräddgult och ljusgrått.
26
Senj
var den sista orten vid kusten. Därefter gick en bedrövlig grusväg i serpentiner upp i bergen, och med 25-30 kilometers fart njöt vi av skogarnas grönska och ravinernas vildhet. Det var långt mellan husen och gud vet vad mäniskorna levde av. Världens minsta åkertegor låg insprängda mellan klipporna, vägarna var praktiskt taget tomma - så när som på ungar och gummor som kom störtande och ropade "Guten Tag" och sträckte fram handen efter "Bonbana". Och så höns, överallt höns. I exklusiva fall smågrisar- I Otoĉac
stannade vi och åt lunch på en trist folkrestaurang med mycket flugor men god mat. Tyskan gick bra, likaså italienskan. Vi köpte kex och "Bonbona" i en handelsbod, som Pettersson i Rudskoga skulle fnyst åt. Jag tror det var den enda vi såg sedan Senj.
I Gospic
fick Olympia 20 liter jugopetrol. Hon konsumerade en hisklig mängd i denna terräng, och vi var litet ängsliga för att inte nå de fåtaliga bensinmackarna i tid.Vi fick sällskap med järnvägen. Landet var kargt och glesbefolkat. I varenda liten by fanns en bronskrigare i häftig verksamhet eller döende, med kransar kring fötterna. För varje nytt hus stod det ett gammalt utan tak,
27
med gapande fönster- och dörrhål, rentvättad av regn och vitbränd av solen. Man hade tydligen slagits från hus till hus, ända upp i ödemarkerna, där det var kilometer mellan dem. Det är inte femton år sedan, och alla de till stadgad ålder hunna människor vi såg omkring oss måste ha varit med. De såg inte särskilt blodtörstiga ut - vaksamma, kanske, men vänliga och stillsamma.
28
De var långa och magra, utom en full slaktare, som sken som en lortig och blodfläckad fullmåne.Vi mötte mängder av primitiva kärror, fullastade med glatt bondfolk och med hästar fram och bak.
Efter Knin fanns de elyseiska fälten. Om de existerar någonstans i sinnevärlden, så var det här. En bördig högplatå, omgärdad på alla håll av berg. Vida betesmarker och åkrar, där folk rörde sig i upphöjd ro, klädda i ljusa folkdräkter. Långa svartlockiga och mustaschprydda karlar slog säd eller körde in, brunbrända flickor med långa, mörka flätor satt och nojsade i skrindor eller gick och spann den vita eller svarta ullen på slända medan de vaktade får och kor. Gubbar med örnnäsor rökte pipa, gummor stickade strumpor och barn schasade på smågrisar och vinkade åt Olympia.
29
30
I Sinj
tog vi oss en stärkande turco vid ströget före sista etappen till Spit. Det var kväll och alla nejdens flickor gick två och två, arm i arm och tittade på pojkarna, som tittade på flickorna. Vi hade lämnat de elyseiska fälten bakom en bergsrygg, de fanns inte mer.Flickorna här hade kjol och blus, huckle och förkläde. Det enda som gav en anstrykning av folkdräkt var att nästan allesammans var likadant klädda, det skilde bara på färger och prickarnas antal på förklädet - det var som "kör av unga bondflickor" på operan. En och annan barhuvad hel bomullsklänning föll ur ramen.
Vi hade turen att komma just som en mängd ryttare defilerade. Att det var gott om hästar i trakten hade vi sett på landsvägen och det var en fröjd att se att det fortfarande finns folk som rider.
Vägen ner mot kusten var mindre vild än vi hade fruktat, och det var skönt, för det hade hunnit bli mörkt.
31
Inga mötande bilar irriterade med sina lyktor, men vi måste se upp för skuggorna som dök fram ideligen. Stora skuggor - vagnar, små skuggor - cyklister och fotgängare. Efter en sista rutschning kom vi ner till en djupt inskuren vik med stora fartyg i. Det kom en skylt som angav 20 kilometers fart, och efter några kilometer var vi inne i Split
, körde i fel riktningar, plöjde som en olycklig svan genom flanerande folkmassor, fann ett hotel vid hamnen (Bellevue) och visades till ett privatrum ett kvarter längre bort. Det kan vara trångt även i ett folkhem. Det förlorade vi inte på, för rummet var riktigt vackert, med ett skinande blankpolerat skåp, värdinnans bästa broderade lakan - ett jättelikt över en dubbelsäng - en tårefylld madonna och ett franskt fönster ut mot hamnen.
Supén intogs på Bellvue, som var rätt folkhemskt, men hade hygglig mat.
